Göteborgsposten – 14 mars 1868, sida 1

Mindre Teatern stänger i morgon sina Portar, för huru lång tid veta vi icke. Publiken har på senaste tiden börjat smått svika i i dir. Rohde. Sålunda gafs igår på Nya Tea, tern Stellina, men på Mindre — Ställin. Men det blir väl bättre, vär det lilla sällskapet trampå våren åter styr kosan hit, isynnerhet om det bekräftar sig, hvad vi hört uppgifvas, att detsamma då skulle komma att för någon tid slå upp sina bopålar på Lorensberg. Hr Graf lärer nemligen på allvar fundera på att låta den stora trädgårdspaviljongen återtaga sin ursprungliga gestalt af teater. Och på så sätt skulle vi hastigt och lustigt få oss en liten nätt sommarteater och på den en god och omtyckt trupp. Kärleksguden som alltid haft mycket att syssla bakom Mindre Teaterns kulisser lärer helt nyligen ha tänkt spela dess direktör ett nytt spratt, i det nemligen en at sällskapets yngsta qvinliga medlemmar säges ha tillkännagilvit sitt beslut att utbyta det oroliga teaterlifvet mot ett lugnt och lyckligt samiljelifR Hr Rohde, som är en resolverad karl, förlorade dock icke fattningen vii denna oförmodade nyhet utan engagerade ögonblickligen en af Gredelueska sällskapets dansöser, m:lle Alice, en acqvisition hvartill han med allt skäl kan lyckönskas. Den förut omnämnda musikalisk-dramatiska soirben å Nya Teatern för ett välgörande ändamål går i afton af stapeln, sedan förberedelserna dertill under den förflutna veckan upptagit mycken tid, synnerligast för de gifta och ogifta damer som stå i spetsen för och medverka vid densamma. Mycket. hufvudbry, många fruktlösa fjät och — många repetitioner har åstadkommandet af ett så omvexlande program på så kort tid som nu varit fallet kostat societetens älskvärda damer. När det ändtligen kommer så långt att ridån i afton går upp för första gången, skola de dock i den glada anblicken af en ötverfylld salong finna en ljuf belöning tör den tid och den möda de offrat för en god sak. Vi begagna tillfället att här rätta en oriktig uppgift i sista krönikan. Det dansnummer som utföres är icke en balett och är icke komponerad, endast inötvad af hr Ullberg. Det är en s. k. quadrille, le prince impårial, komponerad af den ryktbare balettmästaren S:t Leon och hvilken dansades första gången på en hofbal i Tuilerierna 1865 d. 16 Mars, den kejserlige prinsens födelsedag, således nära nog på dagen för 3 år sedan. brän en at våra grannstäder berättas följande, efter hvad vi med visshet tro oss veta, fullt sannfärdiga tilldragelse, I en af stadens butiker inträdde en vacker dag en välklädd, reslig främling och frågade på svenska, men med utländsk brytning, om man hade lust att vexla sig till en summa dollars i guld. Butikens egare hade ingen lust att gå in på affären, men en at hans vänner, en klippsk karl, som var närvarande, erbjöd sig att tillvexla sig mynten. Man kom öfverens om kursen, hvilken vår affärsman gjorde så låg att främlingen lätt på de innevarandes förvånade och förargade miner kunde ha sett att han var på väg att bli dragen vid näsan, visserligen fullt affärsmessigt, men ändå vid näsan. Den improviserade money-ehangern raffsade emelletid åt sig guldet och sprang tvärs öfver gatan in till sig för att hemta svenska penningar. Knappt hade han dock hunnit utom dörren förrän hans vänner voro nog honetta att varsko främlingen. Denne blef genast mörk i hågen och utbrast med bitter ton: Jaså, gamla Sverige är nu icke bättre än Amerika! Då den fiffige vexlören återkom sade främlingen i en lugn men bestämd ton till honom: Sir! Ni har velat bedra mig, ge mig igen mitt guld och jag förlåter er! — Kommer aldrig i fråga, blef svaret, affären är uppgjord och bevittnad, se här den öfverenskomna summan i svenska pengar! — Well, fortsatte främlingen i samma lugna ton, se här qvittensen! Via dessa ord aflossade han mot det hårdnackade : kaffärsgeniet en revolver, hvilken han blixtsnabbt upptagit ur fickan. Den genialiske I hann dock lyckligtvis vika undan och kulan bh fastnade i butikväggen ofvanför hans hufvud i och sitter der ännu idag. Hon var dock ett lillräckligt talande skäl för att hans inotsträrvighet skulle mjukna och fortare har ingen s guldtörstande ärventyrare gitvit sig af till: Kalifornien för att vaska guld, än denne ru) ; sade in efter den resolverade främlingens i G guldralle, en hten del af den förmögenhet, ie som denne, en svensk till börden, förvärfvat je g Just genom guldgrälveri. Att åtala denne i I för skottets aflossande kom naturligtvis aldrig I a i fråga, så mycket mindre som skottet riktats ä så högt att det tydligen endast var ett skräm0 skott. ————— å Riksdags-Kaleidoskop. XIX. o D. 11 Mars. h