Göteborgsposten – 13 mars 1868, sida 1

Vi hafva, dess bättre, ännu icke här uppnått den punkt — till hvilken vi dock förr eller senare skola komma, om icke en ändring genomföres — att de förmögna och mindre bemedlade stå fientliga emot hvarandra. Man torde kunna hoppas, att den tidpunkten ej heller skall inträffa; ty de förmögnare känna helt visst sin privilegierade ställning så oangenäm, att de lika ifrigt som de andra önska en reform, hvilken billigare fördelar ansvaret. Det allmänna medvetandet är derför moget för en billig reforms genomförande i hänsyn till den kommunala rösträtten, blott regeringen icke vill söka att hejda det helt naturliga framåtskridandet i detta fall. Den skulle då kunna åsamka sig ansvaret för en iure partisöndring, på hvilken fäderneslandet måste förlora, och den borde besinna, att den i thy fall skall vända ifrån sig hela den allmänna meningen, för att endast hafva en reaktionär clique att stödja sig på, hvars stöd i sjelfva verket endast är en mina. Spejande gå de om omkring, som i partislitningarne ha sin lifsluft, och söka att upphetsa sinnena. Under tider af våldsam rörelse vräkas de upp från botten till ytan, under det att de i lugnad tid åter sjunka ned från ytan till sin naturliga plats på botten. De skaffa sig genom agitationer och intriger ett visst inflytande. Emedan lagstiftningen är obillig, tror man dem och märker icke, huru man härvid sjelf ej sällan gör sig skyldig till obillighet. Macaulay lemnade en gång i ett af sina bsrömda tal öfver parlamentsreformen en träffande karakteristik af dessa män, ur hvilken följande må här siana plats: För dessa män är ingenting så förhatligt som utsigten till en förlikning mellan klasserna i staten. En brytning uppfyller dessa män med glädje samt med en afskyvärd förhoppning. Och huru kommer det sig, att dylika män någonsin kunna ingifva fruktan? ... Deras hela historia innehålles i den vackra, gamla hebreiska fabel, hvilken vi alla hafva läst i Domareboken. Träden höllo möte för att välja en konung. Vinstocken, fikonträdet och olivträdet afböjde värdigheten. Så skedde det, att herraväldet öfver skogen tillföll törnet; så inträffade att från en låg och skadlig buske den eld utgår, hvilken uppslukar Libanons cedrar. Låtom oss hemta lärdom häraf?. Att komma söndringens anhängare på skam, det kan endast ligga i det allmännas fördel, så visst som talesättet är sannt, att enighet ger styrka. Vi tro för visso, att denna behöfliga, stärkande enighet skulle för någon tid upphöra, om söndringselementerna icke utjemnades. Hvarje klarsynt medborgare önskar derför denna utjemning (hvilket vill med andra ord säga skapandet af en med billighet och rättvisa mera förenad kommunal rö stegrund, än den nu såsom lag bestående), ty det botemedel, som beskyddar på samma gång den enskilde och de flera, derför att den aktar dem båda, det är friheten — säger Laboulaye.