Göteborgsposten – 12 mars 1868, sida 2

bar ni ej rocken, hvilken uppassaren svor på, att han igenkände? — Ack jo, sade George; det var den rocken jag lemnade i ert hus. Hvar är den, mrs Routh? Den måste naturligtvis framvisas. Han märkte ännu ej, att hon försökte skaka hans beslut; hon besvarade hans fråga med en verkligen beundransvärd likgiltighet: — Rocken? Ack jo, jag kommer ihåg, ni skref till mig rörande den. Den mäste vara här naturligtvis, såvida den ej förlorats vid flyttningen från South MoltonStreet. Routh säger mig, att en del af hans effekter saknats. -— Nåväl, sade George, det är lätt att få reda på. Var god fortsätt, mrs Routh! Ni skulle säga — — — Jag skulle säga, George, utt när ni lagt ihop alla de besynnerliga omständigheterna i denna sak, hvilka helt naturligt, det måste medges, ledt till en sådan slutsats, som att den man, hvilken bar den rock ni köpt i Amherst är den brottslige, som polisen bör arrestera — tror jag, att ni skall finna det mycket svårt att bevisa, att ni ej är den mannen! — Gode Gud! Talar ni allvarsamt? utropade George. — Ja, fullkomligt allvarsamt, svarade Harriet. Huru kan ni bevisa det? Huru kan jah i detta ögonblick ega visshet om och bevisa på ett lagligt tillfredsställande sätt, att ni ej är den man, som begick dådet? Gcorge betraktade henne bestört. — Naturligtvis vet jag det — d. v. s. att jag tror