Göteborgsposten – 12 mars 1868, sida 2

— Mordet, ja? frågade George, i det han oroligt betraktade henne. — Det är visserligen förskräckligt och ingen i verlden kan finna det mera förskräckligt än jag, sade Harrict allvarligt. : Under det hon talade, reste hon sig unp från stolen, skakade håret tillbaka ur pannan och började gå sakta fram och tillbaka i rummet. George satt stilla, följde henne med ögonen och märkte midt under sin förvirring och sinnesrörelse den förändring några få veckor åstadkommit på hennes utscende. — Jag är ledsen och orolig för er skull, George, jag förutser häraf allvarsamma resultater för er och jag tänker mest på dem. — För mig, mrs Routh? Hvad skulle kunna hända mig i denna sak, mer än som redan håndt? Min mor har lidit allt hvad hon kan lida. Tiden må återställa henne eller icke, säkert är att milt lifs synder och dårskaper ha blifvit härdt straffade. Ingenting kan göra allt detta elände ogjordt, men ingenting kan heldre öka detsamma. Min skyldighet är att lemna de upplysningar jag har att meddela, för att få ljus i detta mörker. — Akta er, George, sude Harriet med allvar; jag är ej säker på det. Låt oss betrakta saken från ulla sidor. Ingenting, som ni har att säga, kan motsäga det vittucsmål, som gafs vid undersökningen och hvilket riktar misstankar på er. Åt ni ej middag i sällskap med den olycklige mannen; lemnade ni ej restaurationen i hans sällskap;