Göteborgsposten – 12 mars 1868, sida 2

—— — — — —— — sedan ni betalt er värdinna med en tiopunds nof, som varit i denna mans ego. Huru kan ni redogöra derför ? Ni reste till Amherst, hvarest ni ensam, under ett lånad: namn qvarblef i fyra dagar; ni återvände seat på qvällen till London, hvarest, som bekant är, tilldragelsen vid den tiden var ett allmänt samtalsämne. Följande morgon reser ni utomlands och i Amsterdam utbjöd ni vissa dyrbara diamanter till salu. Diamanterna tillhörde er mor, sig ni, och utgjorde en del af ett armband, som hon gifvit er. — Nej, nej, sade George; jag skulle under inga omständigheter omtala detta. Harriet smålog, men det allvarliga i hennes väsende minskades ej af detta småleende, som var något föraktligt. — Det är just hvad ni skulle bli tvungen att omsala, fortfor hon. Vissa diamantsmycken voro bland de artiklar som den mördade mannen haft på sig, säger tidningsbe, rättelsen. — Hon pekade härvid med fast hand på den ifrågavarande notisen. Han läste den och fortfor att under tystnad och med dystert och oroligt ansigte lyssna till hennes ord. — Ni måsto redogöra för diamanterna som ni sålde i Amsterdam; huru vill ni annars bevisa att de ej äro desamma som den olyckligo mannen bar då han blef sedd i ert sällskap? — Jag mins hans knappar och ring, sade George i låg, upprörd ton. Jag är förvånad öfver att de ej blifvit uppspårade. (Lorts.)