Göteborgsposten – 12 mars 1868, sida 2

det, hvilket är någonting helt annat; men antag, att jag ej trodde det, antag, att min öfvertygelse ej vore stadgad i detta fall, huru skulle ni kunna bevisa er oskuld för mig? Säg mig det, och då tror jag att styrkan af mitt argument, värdet af mitt råd skola bli tydliga för er. George såg fortfarande på henne och rodnaden steg upp på hans kinder. Han blef outsägligt förvirrad af denna fråga. Då Harriet började tala, hade hela saken förefallit lika enkel för honom, som den var förskräcklig för Deane. Den hade fått ett helt annat utseende nu. — Jag — jag skulle bevisa, att jag den natten skiljdes från Deane vid dörren till biljardrummen, der vi hade spelt biljard. — Utanför eller innanför dörren, inför vittnen eller ensam? afbröt Harriet. — Det var visserligen utanför dörren och vi voro ensamma. — Rikligt, ja. Att ni då skiljdes från honom den natten, är just hvad ni ej kan bevisa, och då ni ej kan bevisa det, kan ni ingenting bevisa. Låt mig upprepa för er er egen berättelse om denna aftons tilldragelser, och ni skall inse att ni ej kan framdraga något, som uppväger det för er ogynnsamma vittnesmålet. Ni sade mig att den olycklige mannen skröt öfver att han hade penningar på sig; sålunda visste ni, att han var ett rikt byte. Ni hade inga penningar — åtminstone blott några få shillings; ni gick till er bostad den. natten och flyttade derifrån påföljande morgon, utan att lemna några underrättelser om er,