Göteborgsposten – 12 mars 1868, sida 1

endast bevisar huru osäkra vära begrepp om slumpens lagar äro. Hvad kan vara mera osannolikt än att Stevart, som bor midti London och lefver i kretsar, der man ständigt talar om och resonnerar öfver dagens tilldragelser, att han och jag ej kännt till det ringaste rörande denna sak ? — Verkligen högst utomordentligt, sade George; ett af dessa fakta som skulle ha blifvit förklarade som alltför onaturliga, ifall de omtalades i en roman. Huru olyckligt att ej Routh blifvit satt i tillfälle att upplysa denna rysliga hemlighet. — Men, svarade Harriet med en förstulen, forskande blick på Dallas, hvad kunde han ha upplyst mer än att han kännt mannen under namnet Deane? Dertill skulle ju alltsammans ha inskränkt sig. — Visst icke, min bästa mrs Routh. Betydligt mer än det. När vi omtala för polisen hvad vi veta, blir det ej endast en identilikation af personen utan en förklaring af anledningen. — Jag förstår er ej rätt, sade Harriet och hennes röst stockade sig, liksom sista gången hon och George Dallas samtalat. Skulle det någonsin bli öfverståndet? Skulle hennes ändamål någonsin uppnås? — Icke det? sade George öfverraskad, och ni som är så skarpsinnig. Men ej underligt att denna sak förvirrar er; den förefaller så förskräcklig när man kännt personen, eller hur? Men ni skall ögonblickligen inse att då vi kunna bevittna, att den stackars mannen innehade en stor penningesumma och juveler, skall det göra anlednin