Grefve Posse upptog några af de inkast som mot anslaget blifvit gjorda. Sparsambet borde iakttagas, men ingens rätt dervid förnärmas. Visserligen hade åtskilliga motioner väckts om tjensters indragning, men ingalunda dock yrkats att den tjensteman som innehade lön skulle förlora den äfven om tjensten indroges. Vore det rätt act beröfva konungen det anslag som en gång beviljats? Vore det landet värdigt att utsätta konungen för ett småaktigt prutande? Un talare (hr Blanche) bade ordat om att ösa och ösa ur folkets penningekällor tills man brände sig på fingrarne. Men trodde man verkligen att någon fanns som så kunde ösa? Förfelade icke ett dylikt skrämskott all egentlig verkan: Förr hade det vittnat om mod att anfalla civillistan, nu röjde det snarare feghet. Ester det ett par talare yrkat dels afslag, dels återremiss, dels bifall ull betänkandet, uppträdde frih. Gripenstedt och uttalade att det vittnade om större sjelfständighet att försvara än att anfalla civillistan, och betonade att det ej var grannlaga emot monarken att vilia nedsätta civillistan, då han visat sitt folk det förtroende att framlägga det representationsförslag, som berättigar de nuvarande representanterna att tala i folkets namn. Mot en annan talares (hr Hiertas) uttryckta åsigt att emellan monarkens politiska åsigter och civillistan borde en viss korrespondens ega rum, nedlade tal. sin allvarliga protest. Konungen hade grundat sin hothå lning på det redan beviljade anslaget och kunde icke så lätt som enskilda ändra densamma etter konjunkturerna. Slutligen skulle en nedsättning i anslaget få sken at en politisk demonstration. Slutligen voterades mellan bifall till utskottets betänkande och återremiss, då den förra meningen segrade med 113 röster mot 51, som egentligen atgålvos för åstadkommande af en nedsättning i anslaget till de k. slottens underhåll. Vi skola i nästa bref redogöra för kamrarnes förhandlingar i går afton, som fortsattes till kl. 10. — Det går raskt undan och talträngdheten ställes på hårda prof. —— —