ver. Om detta var svaghet, så var IIarriet i det afscendet svag. Omedelbart efter frukosten gick Stewart Routh ut. Endast nägra få ord hade blifvit vexlade emellan honom och Harriet rörande Georges väntade besök, och Harriet hade gått ner i samtalsrummet när George kom. Hon mötte honom med detta gamla hjertliga välkommen, som han sa vil mindes och till svar pa hans fråga efter Routh sade hon att hon väntade honom i hvart ögonblick. — Ni vet hvad som fört mig tillbaka till England, sade George när han satt sig och första helsningen var förbi; ni fick mitt budskap? — Att ni hört daliga nyheter. Ja, svarade Harriet. Jag stod just i begrepp att skrifva till er. Ni skulle ha haft mitt bref idag. Jag såg af tidningarne att er mor var sjuk — — Och ni gick för att höra efter hur det stod till för min räkning. Jag erkänner all er godhet, mrs Routh, och kan aldrig nog tacka er derför. Ni har alltid varit den bäste och trognaste bland vänner. Min gamla amma berättade mig alt om ert besök. Gud välsigne er, mrs Routh. George Dallas fattade hennes hand och för andra gången i sitt lif kysste ban den. Det uppstod en paus, en farlig paus. Harriet kände det, ty hennes hjerta slog våldsamt och hon kunde ej beherrska sitt ansigte så väl, att ej de intresserade ögon som blickade i det kunde der se spåren at en djup och smärtsam sinnesrörelse.