ögonblieket hade nu kommit och Harriet var fullt beredd. Utan ringaste förvirring yttrade hon småloende: — Boerötva mig ej min ställning af er förtrogne, George. IIon kallade honom för första gången vid hans dopnamn. Ni vet att Stewart ej har nägra hemligheter för mig. Hvad helst ni har alt säga honom kan ni säga mig. Jag har mera tid till er disposition än han, ehuru ej mera vänskap. Anse oss i detta fall såsom en enda person. I sjelfva verket, tillade hon i det hon antog en skämtsam ton som dock ej rubbade allvaret hos Gcorge, i sjelfva verket är jag ju er korrespondent och jag åberopar min företrädesrätt susom sudan. — Jag vet knappt huru jag skall affatta mina ord mrs Routh; alla omständigheterna äro så uppskakande och i högsta grad besynnerliga. Har ej ni och Routh varit nagot förvånade öfver Deanes plötsliga försvinnande? Routh tyckte alltid att han var en besynnerlig, exentrisk, obegriplig person, som ingen visste hvarken hvarifrån han var kommen eller hvart han skulle gå; men har det ej ändock förvånat bade er och Routh nagot, att alltsedan den dag då vi ato middag tillsammans på en restauration vid the Strand Deane aldrig varit synlig? Den styrka och sjelfbeherrskning som utgjorde så framstående drag i Harriets karakter sattes på ett härdt prof nästan härdare ån hon kunde uthärda, under väntan på hvad George hade att uppenbara; men ej en enda fråga, ej en darrning på hennes läpp förrådde hennes oro under minuternas framskridande och medan hon allt säkrare och säkrar vann honom genom det lugna och vänliga intresse hon visade (Forts.)