Göteborgsposten – 11 mars 1868, sida 1

——— — — — ganska sort, andra åter långsamt och pinsamt. Den utgång som förslaget om bysättningstvängets upphäfvande har fått, de olika beslut som kamrarne i denna fråga fattat, skulle väcka stor missbelåtenhet, om frågan nu vore definitift atgjord vid denna riksdag. Andra kammaren, som fattade sitt beslut först, uttalade sig för bysättningens fullständiga atskaffande och återremitterade derföre lagutskottets förslag. Första kammaren åter antog den kungl. propositionen, enligt hvilken bysättning endast skall ega rum för gäld när som vägrar eller tredskas, när utmätning sker, att uppgifva sina tillgångar. bå K. M:t öfver denna proposition inhemtat högsta domstolens tankar, är det gilvet att, derest Andra kammaren icke med frånträdande af sitt beslut antager den k. propositionen, frågan kommer att förfalla, hvarigenom en behöflig reform onödigtvis uppskjutes Det är svårt att fatta hvarföre Första kammaren i likhet med lagutskottet icke ville medgifva upphätvandet af lagstadgandet, att person som för grost brott är tilltalad skall på bekännelse insättas, då detta stadgande obestridligen är barbariskt och, enligt hvad erfarenheten visat, i ytterst få fall har medfört assedd verkan. Deremot är det tillfredsställande att begge kamrarne bitallit lagutskottets förslag om upphörande af den domaren tillagda rättigheten att genom användande af svårare fängelse tvinga ransakningsfånge till bekännelse. Från den stränga törebråelsen, som riktades mot grefve Sparre, att genom vårdslöshet hafva vållat uraktlåtenheten vid förliden riksdag att expediera det då fattade beslutet om upphörande af frälsemans särskilda forum, srigjorde sig nämnde grefve tillfredsställande, genom den i Första kammaren meddelade upplysningen, att försummelsen uppkommit af den anledning att lagutskottets sekreterare hade insjuknat under de sista dagarne af riksdagen. Någon skada har icke heller genom dröjsmålet uppstått, enär saken i alla fall icke kan afgöras förrän vid adelns sammanträde här nästa år. Vi hafva förut omnämnt att Första kammaren gifvit den Andra kammarens ledamöter en fin vink derom att sex rdr om dagen ntgör ett rätt hederligt traktamente; Första kammaren har nu äfven på ett ganska delikat sätt låtit den Andra förstå att dess ledamöter, som så ofta tala om sparsamhet, böra åtnöja sig med enkel hyttplata när de resa på statens bekostnad. Detta af Första kammaren fattade beslut utgör ett piller, som, i fall majoriteten i Andra kammaren besvärades af fin smak, bör kännas bittert. Förr utgjorde alltid betänkandet angående tullbevillningen ett af de stora tvisteämnena. Då kämpade frihandlare och protektionister i flera dagar och skarpa ord vexla des. Icke så nu. I Första kammaren fingo protektivnisterna icke syl i vädret då nämnde betänkande föredrogs. I Andra kammaren hade de bättre framgång, men vare sig att landtmannapartiet nu alls icke bar någon åtrå efter äran att kallas protektionister, eller att de vänta större lycka längre fram — nog af, de beslut som fattades i protektionistisk riktning, hafva icke inregistrerats såsom Jandtmannapartiets tjerde seger. Den gamla frågan om beskattning å cizarrer har vid innevarande riksdag åter upp tagits. Förslagets välmening bestrides af ingen, men dess utförbarhet mötte stora betänkligheter. Då frågan forekom i Första kammaren erinrade grefve at Ugglas ganska viälbetänkt, att då regeringen icke vid innevarande riksdag föreslagit eller påfordrat någon tillökning i skatterna, vore en skatt åsatt cigarrer alls icke behöflig. Å andra sidan invändes, att då en ny skatteinkomst kunde påhittas borde den icke försmås. Men huru skulle cigarrerna beskattas? det var den kinkiga frågan. Utskottet hade atstyrkt beskattningsförslaget, och således var från detta håll ingen hjelp att förvänta. Men då ifrarne för cigarrbeskattningen voro rådoch redlösa i af—— cä -.lAWA EE — — uppsatser om Georges bedröfliga hist