Göteborgsposten – 10 mars 1868, sida 2

Från Utlandet. Utsigterna till krig eller fred vexla alltjemt, ehuru den politiska barometern visar tendens för den senare. Ministerskiftet i England, som bragt Disraeli i spetsen för regeringen derstädes, bebådar ett ytterligare närmande till Frankrike. Då Disraeli d. 4 d:s höll sitt första inträde såsom premierminister i Underhuset, mottogs han der med allmän hyllning. Han begagnade äfven tillfället att förklara, det ban ötvertog den höga posten i förlitande på sina kollegers bistånd och parlamentets högsinthet. Hans företrädare Derbys politik skulle ätven bli hans egen, neml.: tredlig utåt, men derför icke en isolerad, egoistisk politik, utan en politik som vore välvilligt stämd emot alla och åsyftade verldsfredens upprätthållande; uppriktigt liberal inåt, i det den skulle gå ut på att reformera det, som icke längre vore tidsenligt, samt bevara det som hade värde. Den exceptionella ställningen på Irland skulle, såsom han hoppades, snart upphöra. De närmare detaljerna at regeringens irländska politik skulle meddelas parlamentet såsom i morgon Tisdag. Disraelis uttryck, att han visserligen skulle idka en fredlig, men ej någon isolerad, egoistisk politik tolkas såsom en ny illustration af denne statsmans städse med förkärlek hyllade sats, att vestmakterna måste hålla fast tillsammans, för att kunna bevara sitt politiska inflytande i Europa. Frankrikes Moniteur och hela dess officiösa press hafva äfven lagt i dagen den största tillfredsställelse med, att Disraeli trädt i spetsen för den engelska regeringen. Den punkt i Europa, der vestmakternas intressen närmast sammanlöpa är Orienten, och man behöfver blott kasta en blick i Englands ministeriela press, för att se att man der ingalunda blundar för stormtecknen på det hållet. Så t. ex. säger Morning Herald bl. a.: Vi tvifla alls icke på, att om man läte de orientaliska angelägenheterna utveckla sig mellan Ryssland och Turkiet, do mycket snart skulle taga en vändning, hvars resultat skulle vara, att Europa blefve betydligt förändradt och czaren komme i besittning af nycklarne till Asien Men se här det enkla faktum, hvilket skall, så länge det finnes till, vara en kraftig borgen för Europas fred: neml. att trenne stormakter äro fullständigt eniga i sitt beslut att icke tillåta någon våldsinkräktning mot Turkiets integritet. Eftersom Ryssland på höjden af sin styrka och sin storhet dukade under för två utaf dem, följer deraf a fortiori, att de trenne förenade äro alltför starka för detsamma. Man vet i Petersburg mycket väl, att hvarje högt tillkännagifvet försök om att marschera på Konstantinopel skulle genast frammana det vestra Europas beväpnade motstånd. Vi behöfva dertör icke synnerligt sysselsätta oss med hvad man berättar oss om de ryska intrigerna i gränsprovinserna, om dess manövrer i Bulgarien, Serbien, Rumenien och Montenegro. Det skulle vara oförståndigt att alldeles förneka tillvaron af panslavismens propaganda. Ingen rök utan eld, och det är icke troligt, att vi skulle höra talas så mycket derom, om det icke funnes något slags grund för de rykten, som nå våra öron. Men så länge England, Frankrike och Österrike förbli fasta och eniga i sitt beslut att icke tillåta Turkiets sönderstyckning, kanna dessa intriger ej hafva något för Ryssland fördelaktigt resultat. Så tillvida är ställningen klar, menar bladet. Men uppgiften för vestmakterna skulle bli mycket svårare, om inre revolutioner utbröte i Turkiet. Morn. Her. fäster derför uppmärksamheten derpå, att rumeniska och serbiska tidningar ständigt meddela artiklar, i hvilka de upphetsa befolkningen till krig, fastän Donauländerna äro så svaga, att de icke skulle kunna motstå Omer Paschas armeer. — ——