Göteborgsposten – 10 mars 1868, sida 2

2——————— D Hon var skön som alltid, men hennes skönhet hade en ny och allvarligare prägel än förr. Det fanns intet granskande öga för att anmärka förändringen, ingen beslägtad själ att dela flickans bekymmer. Hon var fullkomligt ensam. När hon återvändt från promenaden och under det hennes hist fördes fram, gick hon till mrs Brookes rum, för att säga henne farväl. Den gamla qvinnan tog fram två bref ur sin byrå och sade: — Kommer ni ihåg dessa bref, miss Carruthers? Ni bar dem till mig, när mrs Carruthers först blef sjuk. — Ja, jag minnes dem. Hvad skall man göra med dem? svarado Clare bekymmerslöst. — Vill ni ha godheten innesluta dem i ett stort kuvert och adressera dem till mr George Dallas för min räkning. — Gerna, sade Clare; men hon såg något förvånad ut, ty mrs Brookes skref sjelf ovanligt väl för en person af hennes ställning. — Jag skref till honom sist, sade mrs Brookes, meu brefvet kom aldrig fram, hvarför jag förmodar att jag skref adressen otydlig. Clare satte sig ned vid bordet och skref med siker hand den adress, som Harriet gifvit henne. Ni ämnar sända mr Dallas dessa bref, på det han må läsa dem, eftersom hans mor ej kan få dem, frågade Clare, för hvilken det förbjudna ämnet, mrs Carruthers son, alltid erbjöd mer eller mindre lockelser. (Forts.)