Göteborgsposten – 10 mars 1868, sida 1

några sckunder vid hans sida, lade sakta sin skrynkliga hand på hans hufvud och lemnade honom derpå. Ett ögonblick derefter rusade han upp från sin stol och utropade: — Gode Gud! den mördade mannen var Dcane! Den sinnesskakning som denna upptäckt förorsakade honom var utomordentlig. Alldeles otörmögen som han varit af mrs Brookes ofullkomliga berättelse (ty i likhet med de flesta personer al hennes klass var hon mycket oskicklig i att berätta fakta) att inse hela sammanhanget, hade han aldrig kunnat antaga att han i verkligheten var inblandad deri, men nu insåg han alltsammans och fattade inom ett ögonblick allt det allvarsamma i sin belägenhet. Den namnlöse man som han sett så ofta och likväl kännt så obetydligt, på hvilken han ofta och bekymmerslöst tänkt, hvilken ingen igenkännt, hvars egendomliga drägt uppassaren på restaurationen beskrifvit i sitt vittnesmål, datum, allt var bevisande. Den mördade mannen var Deane. Men hvem var mördaren? Huru kom det sig att ingen igenkännt kroppen. I trots af den hemlighetsfullhet hvarmed han omgaf sig, i trots af den kalla sjelfviskhet som gjort honom ikgiltig för sällskap, utom då det gällde hans nöjen, tycktes det besynnerligt att ingen varit i stånd att intyga hans identitet. — Men Routh, sade George för sig sjelf, han mäste dock ha hört talas om att den döda kroppen påträffades, han måste ha läst beskrifningen på kläderna; han bör ha sett mannens pelsverk förr, ehåru jag aldrig gjort det. Visserligen var han ej med oss på middagen dender dagen, men han visste hvar Routh åt sin middag och äfven i