Göteborgsposten – 10 mars 1868, sida 1

—V HN hvilken bar rocken. Mr Evans skall utan tvifvel känna igen mig, såsom han sagt mr Carruthers. — Nej, nej, George; den stackars gamle mannen är död, atbröt mrs Brookes. — Död? sade George. Näåvåä il, han tycktes vara en hederlig man, och jag är ledsen deröfver; men det gör ingen förändring i min ställning. När jag satt mig i förbindelse med polisen, skall jag medgifva allt hvad han kunde bevisa. — Måste ni göra det, George? frågade mrs Brookes i ängslig ton. Hon hade en naturlig rädsla för lagen i allmänhet. — Naturligtvis måste jag det, amma; jag kan säga dem hvem den olycklige mannen var och redogöra för hvar han uppehöll sig och hvad han förehade till en mycket sen timma på natten till den sjuttonde April. — Akta er, George, sade den gamla qvinnan. Om ni ej kan redogöra för era egna förehafvanden efteråt, kan ni ej göra er klar trån saken. Anmärkningen var välmenande och förståndig. George uppfattade den så och yttrade: — Var ej rädd. Jag är oskyldig och när tiden kommer, skall jag ej ha någon svårighet att bevisa mig vara oskyldig. — Ni vet det bäst, George, sade den gamla qvinnan med en undergifven suck; men säg mig, hvem var den stackars mannen? — Sitt ner, skall jag berätta er alltsammans rörande denna sak.