Göteborgsposten – 9 mars 1868, sida 2

honom anförtrodda af Mary Jane — jaså, det är ort namn? Jag skall framföra budskapet till henne, ej till honom. Natten hade bredt sina skuggor öfver skogarne och fälten vid Poynings, och blott en enda ljusstråle lyste från det ståtliga gamla huset. Denna kom från det öppna fönstret i hushallerskans rum. I tönsterfördjupningen satt George Dallas med hufvudet lutadt mot handen och lät sommarnattens friska luft svalka sitt blossande och upphettade ansigte. Midtemot och nära intill honom satt mrs Brookes, och ehuru deras samtal räckt flera timmar bar hennes ansigte ännu det uttryck af en krafterna öfverstigande själsskakning som är så pinsam att se i åldrigas ansigten. Allt hade blifvit förklaradt mellan den gamla qvinnan och hennes älskade matmors son; hennes värsta farhågor hade blifvit skingrade. George hade ej mordet på sitt samvete. Kedjan af omstindigheter var dock lika stark som någonsin, men den gamla qvinnan bibehöll ej ringaste tvitvel. Hars ord hade lugnat henne — ja, den första blicken i hans ansigte midtunder ölverraskningen af deras sammanträffande hade med ens och för alltid jagat hennes farhågor på flykten. Att han i denna sak åtminstone var oskyldig låg i uttrycket i hans an igte, i hans brådskande upprörda helsning, i den förvirring hvarmed han athörde hennes hänsyftning på brefvet, i hans fullkomliga omedvetenhet af de olikartade sinnesrörelser som söndersleto hennes hjerta. Hon såg ingen förklaringsgrund till de omständigheter, hvilka ledt till det fatala misstag hon gjort; hon såg endast att hennes gosse var oskyldig och denna