Göteborgsposten – 9 mars 1868, sida 1

sig sjelf? Just då, i första pitterheten af hans lidande, i första intrycket af den fruktan, som känslan af öfverhängande straff lät honom erfara, tänkte han ej på sin kärlek hav hemtade ingen styrka, ingen tröst, intet råd från den; den enda bild som stod framför hans själs öga var bilden at hans mor, redan länge böjd, men nu bruten under den öfvermäktiga börda af sorg och missräkning som han pålagt henne. George tyckte att mr Carruthers handlat i full öfverensstämmelse med sin karakter då han skrifvit till honom så som han gjort och blott omtalat att hans mor var sjuk och aflägsnad från Poynings, men oj gifvit honom någon adress, ej berellt honom tillfälle att skrifva till henne. Så mycket borde han likväl ha gjort för sitt eget samvetes skull, om ej af medlidando för honom. Don gamla harmen mot hans stjuffader, den gamla frostolsen att lägga hela skulden till hans eget dåliga uppförande på mr Carruthers, att betrakta hans förvisning från Poynings såsom orsak snarare än som verkan, vaknade hos George Dallas då han läste de korta meningarne i brefvet om och om igen, men dessa känslor undertrycktes genom en plötslig erinran af hans mors bön till honom att rättvist bodöma hennes man, hvilken hon älskade, och den unge mannens bättro känslor, som så nyligen blifvit väckta till lif, vunno segern. — Nej, nej, sade han häftigt, ingen anledning finnes att tadla honom; felet är mitt, och om jag aldrig kommer i tillfälle att säga henne sanningen, skall jag i alla hänseenden säga den till mig sjelf. Georges beslut att resa till England var snart fattadt.