Göteborgsposten – 9 mars 1868, sida 1

den lexa han fått varit verksam, att förbättringen hade fortfarit? De ordalag i hvilka mr Carruthers skrifvit till sin stjnsson, voro lika obestämda som do voro sormliga. och den ovisshet hvartill brefvet dömde honom var ytterst plågsam. Hvar var hon? Han visste det ej; han hade ej något medel att få veta det. Voro hennes lidanden svara? Var faran öfverhängande? Detta var frågor som han oj kunde få besvarade. Han visste att han var att tadla för sin mors sjukdom; han såg nu allt i ett nytt och klart ljus, och ehuru det ej var någon underbar förbättring som försiggått med honom, ingen plötslig omvändelse från syndare till helgon, utan snarare en andlig förfining, en själens förädling under inflytandet af nya känslor, var George Dallas likväl så olika mot hvad han hade varit att han ej allenast med afsmak utan med häpnad ryggade tillbaka vid tanken på den syndfnlla dårskap som ledt till sådana resultater. Han hade alltid varit lättsinnig, oduglig och otacksam, tyckte han nu; hvarföre hado han aldrig förr insett huru tadelvärd han var? Ja, hvarföro? Han hade varit blind, men såg nu; han hade varit en dåre, men blifvit vis nu. Den vanliga erfarenheten, som hvarochen likväl tror vara ett undantagsfall för sin räkning, hade kommit till denne unge man, men hade kommit i förening med en bitter sorg. Den hade äfven medfört en plötslig känsla af ett pinsamt sjelfmisstroende; ty om haus mor verkligen vore förlorad för honom, skulle äfven det stora, verkliga, ehuru sent erkända motivet för honom vara förloradt, och huru skulle han, huru kunde han då svara för