Göteborgsposten – 7 mars 1868, sida 1

2—— — — — 2 — —! skar teckna sig, tillgänglig i 2:a våningen af kommendantshuset vid Gustaf Adolfs torg. Programmet är ämnadt äpptaga: prolog, flera musiknummer, utförda af Göta artilleri-reg:es hela musikkär, 2:ne en akts-komedier från franskan: Tiltåt min fru! af Labiche och Delacour och De båda Döfve af Jules Moinaux, sångnummer af en musikälskarinna och en musikälskare, en af hr G. Ullberg för tillsallot komponerad och inöfvad soldatbalett, utförd af 8 damer och 8 kavaljerer, de förra i cantinisre-kostym, de senare i svensk artilleriuniform från slutet af förra århundradet och slutligen följande tablåer: Brudefeerd i Hardanger (efter A. Tidemando bekanta tafla), Natten, Morgonen och Valkyrior bortförande fallna kämpar till Valhall, som man sor ett ganska omvexlahde program. . D:r 6. Satter har benäget meddelat oss att han är betänkt på att d. 27 d:s, Beethovens dödsdag, härstädes anordna en matine, dervid han sjelf skulle komma att utföra 3:ne af den genialiske kompositörens sonater, från olika epoker af hans lif, neml.: Sonaten i Edur, Op. 14., i B-dur, Op. 22. och i C-dur, Op. 53. samt derjemte några Lioder ohne Worte, ur Mendelssohns efterlemnade, otryckta arbeten. Vår musikaliska allmänhet, som lärt att uppskatta d:r S:s utmärkta talang, grundligheten af hans studier och soliditeten i hans föredrag, skall säkerligen med glädje motse denna matinge, till. hvilken vi vid tillfälle skola återkomma. : Nöjen och idel nöjen? Finnes då, min bäste krönikeskrifvare, ingenting annat att. tala om? Jo, visserligen, men litvets allvar, dess sorger och bekymmer, kabaler oeb intriger. uppför och nerför, afundsjuka, hat och bitterhet, icke kunna väl de vara lämpliga ämnen för en glad krönika? Skulle oc orda om Äskatter, vore det endast för att hög ljudt proklamera att försonligheten, glädjen och förnöjsamheten äro de förnämsta skatter, vi känna till. Talar man med oss om dödsstraf fet, ropa vi genast: ÅLeben und leben lassen! Men just derföre att vi hylla denna senare sats, är det ju så högståvaturligt, att vi gerna söka att, i vår mån, bidraga till att göra den till en verklighet. Det är derföre, du ömsinta läsarinna, du varmhjertade läsare, som vi så ofta, alltför ofta, tycken I kanhända, komma till eder och säga: Se här ännu ett tillfälle att bispringa en nödlidande nästa! Så komma vi också i dag. I mor: gon upptages nemligen i Carl Johans församlings kyrka en kollekt, som tillfaller församlingens Fruntimmers-tillsyningstörenings kassa. Nöden har inom församlingens tattiga, liksom på så många andra ställen, i år varit större än vanligt och föreningen har i följd deraf icke kunnat utsträcka sin verksamhet så långt den önskat. Det är för att ännu en månad kunna utbetala de månatliga understöden åt små värnlösa barn och till arbete oförmögna ålderstigna, som denna kollekt i morgon upptages. Mera torde icke behöfva sägas, hjertat tår fylla resten! — Oarl Johans församling får sjelf draga försorg om sina fattiga, utbrister kanske någon liten skälmsk qvinlig stadsdiplomat. — Ursäkta, min nådigaste, men — Carl Johans församling är numera med oupplösliga band förenad med staden!, svara vi. Och så hände sig, att dagens krönika ändå uteslutande kom att afhandla nöjer, ty, icko sannt, att vara välgörande är ju alltid ett nöje?