har George visst aldrig sett, då han aldrig har talat om henne med mig. Som hon maste vänta nagot på taget, gick hon in i väntsalen men fann den redan upptagen af nägra lifliga, pratsamma fruntimmer och barn, som återvändt från en lusttur. Deras narraktiga prat och glädtiga skratt stämde illa öfverrens med hennes sinnesstämning; barnen sneglade på henne och iakttogo tystnad; fruntimren flyttade sig tätt intill hvarandra på den hårda med läder öfverdragna bänken, hvilken som en högtidlig parodi på en divan gick rundt omkring salen, och deras samtal antog en stel värdighet. Harriet som såg hvilken verkan hennes närvaro åstadkom, gjorde ett svagt leende och gick åter ut på plattformen, hvarest hon, tills tåget kom, fortfor att gå fram och tillbaka och lyssnade likgiltigt till de högljudda röster och det förnyade skratt som trängde ut till henne genom den öppna dörren. Sedan alla de öfrige passagerarne intagit sina platser, satte Harriet sig in i on tom kupå och återvände sålunda ensam till London. Då hon kom till Tavistock var Routh hemma och blef förundrad öfver hennes hastiga återvändande, och hon berättade honom då, hur den underrättelse hon erhållit vid sin ankomst till Amherst hade gjort det lättare för henne att företaga sin undersökning. Hon gjorde sin berättelse så kort som möjligt, talade i en kall afmätt ton, som blifvit en vana för henne och hvilken uppfyllde Routh med en häftig men dold förbittring; och hon såg ej på honom 3; förrän hon hade slutat. Ä