hon bad mig säga, fortfor hon i tankarne. Stackars George! Det är härdt att inbilla honom att han har krosÄU sin mors hjerta och beröfvat henne förstamdet, han förtjente det ej hur stor narr han än är; lyckligtvis är det litt att örverlista honom emedan jag nu icke duger till rätt mycket som icke är lågt och nedrigt. Brefvet måste genast afskickas och spelar jag min roll väl och dender damen dör eller stannar i utlandet — och jag kan icke tro att mr Carruthers skulle vilja föra en svagsint qvinna tillbaka om han kan slippa det — inser jag intet skäl hvarför George skulle komma tillbaka till England ännu på något år. Kusken höll i detsamma inne en minut och nedfällde ett af de främre fönstren för att fråga om han skulle köra till gästgifvaregarden eller jernbanestationen. Medan Har2 riet besvarade hans fr genom att bedja honom köra till stationen, och såg ut genom fönstret, red en ung flicka, ledsagad af en stor, svart newsoundlandshund som sprang vid sidan af hennes häst, förbi vagnen. Kusken tog vördnadsfullt af sig hatten, och den unga damen besvarade hans helsning med sitt ridspö. : — Det var miss Carruthers, sade karlen till Harriet, meddelande henne denna upplysning i en ton som tydligt vittnade om, hvilket anseende miss Carruthers åtujöt der i trakten. Harriet såg tillbaka efter flickan och betraktade hennes vackra guldgula hår, hennes täcka gestalts lätta rörelser och den prägel af ungdom och bildning som utmärkte henne. — Jaså, det var miss Carruthers? tänkte hon. Henne