— Jag skall således genast afsända den gamle herrns bref med posten, sade Routh; det är endast ett par dagar gammalt och Dallas är alltför lättsinnig för att lägga märke dertill. När du skrifver — det är bäst att du ej gör det förrän om en eller ett par dagar, för att han ej skall falla på det orådet att tillägga dig en eller annan bevekelse grund — kan du berätta honom om vår flyttning. Harriet fann detta riktigt och började derpå tala om deras nya boning, et möbleradt hus i Mayfair. Hon ville begifva sig dit nästa dag, sade hon, och bringa deras småsaker i ordning. — Har allt blifvit flyttadt från South Molton-street? frågade Harriet. — Allt. Jag har sjelf ombesörjt det och användt pojken som alltid dref omkring der, svarade Routh. — Ja, sade Harriet drömmande; ty hon tänkte på den nu för alltid försvunna tid, då hon hade varit lycklig i det hem, hon hade lemnat utan någon saknad eller hopp. Hvad företager han sig? — Intet som jag kan blifva klok på, svarade Routh i uppretad ton; men den obestämda erinran jag tror mig hafva om honom, är mig motbjudande. Jag erfar för honom en oro som jag ej kan göra mig reda för. Harriet blickade med cn viss förundran upp på sin man och blef mycket blek. Hon hade ett smärtsamt, ett outplånligt minne om den första gång hon hade sett Jim Swain, men då Routh icke visste något derom, sade hon intet och bemödade sig att komma hans minne till hjelp.