Göteborgsposten – 6 mars 1868, sida 1

mäste häfdas och hon erkände dessutom att under tidigare dagar skulle det varit mrs Carruthers kärt att hafva fatt tillfille att visa sig tacksam mot enhvar som hade bevisat George Dallas godhet. Hon sökte derföre förmå Harriet att intaga nugra förfriskningar och förlänga sitt besök, men Harriet afslog det och svarade mrs Brookes att hon straxt skulle vända tillbaka till Amherst för att komma i tid till det tåg som skulle afgå till Dover. Jag dinerade på tgifvaregärden, svarade hon till förklaring af sitt afslag, en lan jag måste vänta något, innan jag kunde få en vagn. — Jag hoppas att ni har blifvit väl betjenad, min fru, sade mrs Brookes. Pages folk äro mycket förekommande och det är ett mycket aktningsvärdt ställe. — Ja mycket, svarade Harriet likgiltigt. Staden tyekes vara vacker men tråkig. Jag åskådade en begrafning medan jag väntade på dinern och uppassaren underhöll mig med den aflidnes lefnadsbeskrifning. — Jag har ej hört talas om något dödsfall i Amherst, sade mrs Brookes något tvärt, ty den lättsinniga ton hvari den främmande talade, misshagade henne. Ingen af tjenstfolket har varit inne i staden i denna vecka. — En aktningsvärd person — en viss Evans, en skräddare tror jag, efter hvad uppassaren sade, svarade Harriet i en ännu mera likgiltig ton, i det hon tog sin parasol och handbok för jernvägsresande hemligt betraktande den gamla qvinnan, och gick bort till dörren. Mrs Brookes stod flera sekunder alldeles stilla; derpå följde hon efter henne och uppnådde henne vid den med rödt ylletyg öfverdragna dörren, som förde ut till gången,