Göteborgsposten – 5 mars 1868, sida 1

stel helsning och en rörelse med sin kropp som i hennes unga dagar skulle varit en nigning men nu endast bef en bugning och frågade hvad den främmande damen önskade. — Jag har infunnit mig hos er, mrs Brookes, sade Harriet i en lismande och inställsam ton, med anledning al en artikel som jag läst i en tidning. Det var en olycklig början, ty den satte straxt den gamla qvinnan på sin vakt genom att uppväcka hennes misstankar och kom henne att besluta att den blåögda damen som törsökte inlägga så mycken ljufhet i sitt tal, ej skulle kunna aflocka henne flera ord än hon ansåg vara rådligt. — Jaså, sade hon något stelt. Behagar ni taga plats, min fru? Harriet satte sig åter och började tala temligen fort. Mrs Brookes blickade fast och hlkindi på henne; efter att till den ändan hafva satt på sig sina glasögon, utan att ens med ett ord eller en åtbörd uppmuntra henne. — Jag är mrs Routh, sade Harriet, och en väninna till mrs Carruthers son, m r George Dallas. Det är för hans skull och å hans vägnar som jag kommit hit. Mrs Brookes händer tryckte sig fastare tillsammans medan de sammanknäppta lågo på hennes knä, — Jag känner de olyckliga omständigheter, som hålla George Dallas och hans mor åtskilda, fortfor Harriet, som lika noga men mera hemligt iakttog den gamla qvinnan som denna iakttog henne, och jag fruktar att han