Göteborgsposten – 3 mars 1868, sida 2

Och derpå gaf han Jim Swain till dennes stora ör verraskning en shilling, gick öfver gatan och stängdeglg åter inne i n:r 60. Då Stewart Routh kommit in i förmaket, satte han sig vid fönstret och försjönk i ett grubblande som var likaså djupt som det, hvarmed Harriet Routh tillbragte flera timmar hvarje gång. 5 Mr Jim Swain gick raskt nedtör gatan med det glada medvetandet att den oväntade lyckan med sbillingen hade befriat honom från att arbeta den dagen oc beslöt genast att använda den på det mest fördelaktiga sätt. — Jag skulle undra hvad han nu tänker på, sade gatpojken för sig sjelf. Jag är viss på att han är svartsjuk, annars skulle han icke komma oväntadt hem och bevaka henne så. Skulle han möjligtvis hafva något ondt i sinnet? Nå, det är väl att jag icke är säker på detta; det är mycket väl att jag icke är säker på detta. Med detta gåtfulla yttrande afslutade mr Jim SwaH sin monolog och vände sina tankar på mera omedelbart personliga angelägenheter. k Routh satt ännu vid fönstret, då Harriet kom tillbaka och vid första blicken på hans ansigte, såg hon att något nytt inträffat. — Jag väntade dig först hem klockan sex, sade hon, i det hon tog af sig sin batt och ställde sig y hans sida, läggande sin hand kärleksfullt på hans åsa — Nej, svarade han, jag gick hem för att hem? några papper till Flinders angående Tunbridgekanalen; men du har dem, Harry och var ute. (Forts)