Göteborgsposten – 3 mars 1868, sida 1

T— ä —— —— — —r— — — hans hustru med glädje ville gifva sitt lif för honom som hon gitvit det till honom; men denne mans natur var i sitt innersta väsende låg, och den missbrukade kraften, den vilseledda ädelheten i hennes förkrossade och uppskrämde honom. Han hade ej erfarit detta så mycket, då de varit fattiga, då deras planer och utvägar hade varit inskränkta och då hans dagliga beqvämligheter varit helt och hållet beroende af hennes krattiga ledning och hennes aldrig svigtande omtanka; men nu, då han hade spelat om en stor insats och vunnit den, nu, då en större bana hade öppnat sig för honom — en bana, för hvilkvu han känle att hon skulle rysa tillbaka och på hvilken han aldrig torde hoppas att tvinga henne in — hade han blifvit förtvifladt rädd för henne och lika så förtvifladt ledsen vid henne. Han var en skicklig man, men hon var skickligare än han. Han var en man med häfiiga passioner som endast kunde beherrskas af den ötvervägande passionen, egennyttan. Hon hade blott en passion, kärleken, men den var starkare än alla hans tillsammanstagne. Hon älskade honom så uteslutande, att aldrig dem emellan någon fråga hade uppstätt om hvem af dem som vore den rådande; men Routh var på sitt sätt en klok man och visste i sitt hjerta att han endast kunde beherrska Harriet genom kärlek, och detta en fullkomligt ädel och trofast kärlek, om den tid någonsin skulle komma, då en bestämd olikhet i mening och vilja dem emellan skulle göra det nödvändigt för honom att göra ett dylikt försök. . Men han bade tillika ett klart medvetande om sin hustrus förstånd och visste rätt väl