Göteborgsposten – 2 mars 1868, sida 2

aftonen på gatan. Isynnerhet uppehöll han sig i närheten af det hus, hvarest Routh och Harriet bodde, och å lagalade en iögonenfallando förkärlek för porten i närheten som utgjorde hans matsal. Man kunde se honom på obestämda tider förtära, stora medvurststycken med bröd till eller när det var knappt om arbete, ett stycke bröd och ost i skygd af porthvalfvet i de mest okonstlade attityder och med skenbarligen stor njuning. Mr James Swains ansigte vur icke fritt från den skugga af sorg och bekymmer som den uppmärksamme iakttagaren städse finner i uttrycket af londonergaminers ansigte, men det hade mera än den vanliga tillsatsen af trots, slughet och oförskämdhet. Gossen hade verkligen något tilldragande för mrs Routh, som kunde le åt honom, när hon passerade honom på getan, nicka vänligt till honom genom föastret, när han gick förbi huset, förrän hon om morgonen hade lemnat sin sångkammare, och ofta låta honom gå äronder för sig, för hvars ombesörjande hon lönade honom så frikostigt, att det föreföll honom vara ett förvånande ädelmod. Hur vanartad mr James Swain än var, var han dock känslig för godhet, och det qvinliga deltagande, som tilltalat honom i Harriets milda ton den morgon, då de hade sett hvarandra för törsta gången, och framskymtat genom all den sorg och oro som lågo i hennes blå ögon hade haft ett sörundransvärdt inflytande på honom. Hans intresse för Rouths hus var emellertid af aldre dato än denna händelse och hade icke endast fått en ytterligare styrka utan också en ny färg af den och vore det tänkbart att