Göteborgsposten – 28 februari 1868, sida 2

När man ser henne sitta vid böckerna om aftonen skulle man tro att hon voro född i Brasilen och aldrig hade hört talas om annat än silfvergrufvor. Hon skickar er de vänligaste helsningar och är af alldeles samma mening som jag om ändamålsenligheten att ni håller er borta från London. Om Deane vet jag intet; men aet förundrar mig icke. Hans umgänge med oss var rent tillfälligt, och han talade alltid om sig sjelf som en vandringsman — cen flyttfågel. Den dag jag var så olycklig att förnärma honom genom att uteblifva från dinern lät han väl icke förstå, hvarthän han ämnade sig? Det är ingen som vet hvar han bodde, hvarför jag ej kan underrätta mig om honom. Dock, det är också temligen likgiltigt. — och nu måste jag sluta denna långa epistel. Lef väl, min heders George. Alla slags nöjen och njutningar vänta er men glöm ej härunder det tillbud jag gjort er och tänk stundom med vänlighet på Er sant tillgifne Stewart Routh. Ett litet sammanviket papper hade fallit ur brefvet då George öppnade det, och då han upptog detta fann han, att det bestod af trenne bankonoter, två på tjugo pund hvardera och en på tio pund. Det länder ej George Dallas till någon blygsel att tillstå att då han hade läst igenom denna vackra skrifvelse och betraktade dess innehåll kände han liksom en slockning i halsen, en ryckning i musklerna omkring sin mun, och heta tunga tårar i sina ögon. Han var ännu mycket ung, som man vet, mycket mottaglig för intryck och osta