Göteborgsposten – 26 februari 1868, sida 2

Mr, Dieverbrug log mildt i det han sade: — Hade jag trott det, skulle jag straxt bedt er aflägsna er. Det finnes handlande nog i Amsterdam som vilja köpa af er utan att fista sig vid hvarifrån och hvem ni är; men det är nu en gång mitt sätt att göra sådana frågor för min egen säkerhet. Vill ni hafva edra diamanter tillbaka eller skall jag göra mina frågor? Han talade i en så mild ton, och det tycktes vara honom likgiltigt hvad utgång samtalet tog, att George Dallas knappast kunde afhålla sig från att skratta, då han svarade : — Fortsätt edra frågor, efter ni så önskar. — Skall jag fortsätta mina frågor? återtog mr Dieverbrug alltjemt med sitt milda leende. Nå vil, ni är ej biträde hos cen juvelerare, det kan jag märka pa ert sätt, som likaledes säger mig, att ni icke är hvad mah kallar en industririddare. Ni kommer nu till mig med några värdefulla diamanter, som ni vill sälja, och jag frågar då: — Hur har ni fått dessa diamanter? Hvem är ni? Ett ögonblick dröjde George Dallas att svara, i det han märkte att blodet steg honom upp i hans kinder. Derpå blickade han mr Dieverbrug rätt i ansigtet oah sade: -— Det är familjdiamanter som jag ärft efter min mor, hvilken är död, och jag fick det rådet att resa hit för att sälja dem, emedan den bästa marknaden skulle vara här. Hvad mig sjelf angår, så är jag vetenskapsman, lemnar bidrag till tidningarne och är författare. — Aha, ni skrifver böcker, och artiklar för tidningarne? Ni är romanförfattare? Och i det mr Dieverbrug