nade inflytande, och hade han stannat hos dem, skulle han sannolikt aldrig hafva skakat det af sig eller blifvit annat än deras beredvilliga verktyg. Men så snart han hade lemnat dem, var också förtrollningen löst, och hans ögon öppnades för det förnedrande i hans ställning och omöjligheten af, så länge han fortfor att stå i förbindelse med dem, att åter höja sig i verldens ögon — och blifva något för Clare Carruthers. Denna sista tanke bestämde honom ; han ville straxt bryta med Routh, ja äfven med Harriet! Han ville sälja armbandet och skicka Routh penningarne i ett bref, hvari han på ett grannlaget sätt men med bestämdhet ville uttala sitt beslut och taga afsked af honom och Harriet. Derpå skulle han återvända till London och straxt kasta sig öfver sitt arbete. Det var tillräckligt att göra för honom vid Mercury hade chefen sagt och — Nej! Han borde icke vända tillbaka till London, borde icke utsätta sig för frestelser åtminstone icke förr än han blifvit i stånd att motstå dem. Der var ju Routh med sitt farliga smicker och Deane och Harriet, den farligaste af dem alla. I London skulle han åter blifva George Dallas, afskummet, den förlorade sonen, vagabonden; han skulle ej der kunna svinga sig upp till snillet Paul Ward, och det var under detta namn han hade gjort bekantskap med Clare och skulle förvärfva sig ära och anseende, (Forts.)