rike, för att ha den trösten att åtminstone höra ljudet af sin egen stämma. Det ser någonting krigshotande i dessa 500 personers förflyttning från ett land till ett annat. Hvartör? Det har dåligt samvete. En annan dag firar den fördritne konungen af Hannover sitt siltverbröllop. En mängd hannoveranare vill bege sig till honom, för att lyckönska sin forne monark. Ej mindre än 2,000 utaf dem samlas omkring honom, fastän de preussiska myndigheterna gjort allt hvad de kunnat, för att hindra denna emigration. Preussen visar sig vredgadt — hvarför? Det har dåligt samvete. Italien eger i en af de sydamerikanska republikerna, Uruguai, en mängd af sina söner, hvilka der idka handel. Deras säkerhet till lif och egendom har någon tid varit hotad. Italiens regering beslutar derför att sända en eskader dit, för att skydda dem. Genast befarar man i Preussen, att dessa rustningar äro maskerade krigsförberedelser mot Tyskland. Italien tros hafva för afsigt att med Frankrike ingå en nära allians mot Preussen, under det att Osterrike står i bakgrunden. Denna omsvängning i den italienska politiken tros härleda sig af Lamarmoras väntade inträde i ministeren. — Huru ha dylika farhågor kunnat uppstå? Jo, Preussen har dåligt samvete. Frankrike, som, dels genom Preussens stegrade makttillökning i Tyskland, dels genom dess innehatvande af ett vapen efter ett nytt lofprisadt system, måste, för sin egen säkerhets skull och för att icke se frihetens sak i Europa satt alltför mycket på spel, skynda att omorganisera till större styrka sin armå och förse denna med tidsenliga vapen, Dessa rustningar betraktas i Tyskland, och särskildt i Preussen, med de fientligaste blickar; de betaras åsyfta ett krig mot Preussen. — Hvarför? Preussen har dåligt samvete. Österrike ingick, sedan det blifvit slaget af Preussen, med detta en fred, hvilken innehöll vissa bestämmelser, som Preussen med anledning af situationen förband sig att uppfylla. Preussen har dels öppet kränkt detta fredstördrag i Tyskland och dels åsidosatt det i Slesvig. Österrike djersves i de mest försigtiga ordalag erinra om fredsfördragets tillvaro och antyda, att det till en del äfven föranledts af Frankrike. Genast spårar man en fransk österrikisk allians, hvilken vill. påföra Tyskland krig. — Hvarför? Jo, Preussen har dåligt samvete. Å Köln. Zeit. säger äfven: ÅPreussen har skäl att handla försigtigt och klokt. Det bör framför allt ej vara nog dåraktigt att samtidigt kränka Österrike och Frankrike och gifva Österrike och Frankrike gemensamt den möjligen önskade förevänningen till ett krig, i hvilket rätt och fördrag samt Europas allmänna mening skulle befinna sig på våra motständares sida. I ett rättvist krig deremot behöfver Preussen icke frukta för en verld i vapen. Pärven befästar Rom under ledning af franska ingeniörer. Det är en vurm af en vilseledd gubbe, hvilken understödjes af den bigotta franska kejsarinnan och det ultramontana partiet. Kejsar Napoleon tillatädjer hos sin gemål denna fantasi, för att få behålla fred i huset och icke alldeles tvärt bryta med ultramontanerna inom landet. Han vet likväl nog, att när tiden är fullbordad skola inga murar kunna hindra Rom från att falla i Italiens händer. I Preussen befarar man emellertid, att det är Frankrike, som afsigtligt gör Rom till en vapenplats, att begagnas då det stora kriget bryter ut. Hvarför dylika räddhågade tankar? Preussen har dåligt samvete. Den, som har dåligt samvete förföljes alltid och allestädes af dettas frammanade gestalter, de gamles Erinnyer. Han förföljes af spöken på ljusa dagen och vågar knappast röra på sig af fruktan att gripas af gastarne. Preussen lider i närvarande stund af denna sinnesförfattning. Tillförsigten efter slaget vid Sadowa har plötsligt lagt sig igen och lemnat rum för en stämning, som är en ofta inbillad fruktan, hvilken man ej kan bortskrämma med något sabelskramlande öfvermod eller låtsad tilltagsenhet. Wienertidningarne för d. 20 d:s innebålla utförliga berätteiser ang. det hannoveranska konungaparets silfverbröllop, och meddela vi här efter dem några detaljer. Den egentliga lyckönskningscouren och mottagningen af de flesta deputationerna egde rum redan d. 17 d:s och varade från kl. 9 förmiddagen till kl. 3 på efterm. Om morgonen öfverraskades konungaparet af talrika hannoveranska sångare, hvilka uppställt sig utanför slottet och der utförde en del sångnummer. Den kongl. familjen visade sig på balkongen och tackade; konungen yttrade i sitt svar: Bringa alla dem, som stannat hemma, mitt tack; jag ber eder icke glömma, att jag sjelf är gäst härstädes och att i bören undvika allt anm kan leda