hänryckning betraktade deras sumlingar, eller när han från fönstret af sitt hotell blickade ut öfver kanalerna med deras många pråmar och höga träd som så småningom förvandlade sig till bokallgerna på Sycamores och påminde honom om Clare Carruthers milda älskliga stämma, väl klingande skratt och tillitsfulla oskyldiga sätt, kunde George Dallas knappast tro att han i många, många månader af sitt föregående lif hade sökt samqväm med spelare och bedragare och varit skiljd från hvarje förbindelse med allt hvad han i sin ungdom hade lärt att ära och akta. Han kände sig förbittrad på sig sjelf och stampade i raseri med foten vid tanken på sin förspilda tid, sitt förstörda rykte och de gynnsamma tillfällen han försummat. Ja denna gång gick hans harm utöfver honom sjelf; han förbannade icke sin stjuffader för den af honom fälda förvisningsdomen och tillskref icke slumpen eller ödet skulden, hvilket eljest vanligtvis var fallet; han var man nog att se sitt förflutna lif öppet i ansigtet och tillstå för sig sjelf att hela det betryck det fört med sig och hvad som kunde blifvit dess framtida elände voro hans eget verk. Hvad som kunde blifvit men nu icke skulle blifva det. En ny bana låg framför honom, en bana af ära och rykte, som han aldrig förr hade drömt om att följa, och med himlens bistånd skulle han lyckas. Det var första morgonen efter hans ankomst till Amsterdam, som George Dallas efter många stridiga tankar fattade detta beslut. Då han i högsta grad lät leda sig af sin omgifning, hade han under sitt vistande i London blifvit fullständigt förtrollad af Rouths och Harriets före