Göteborgsposten – 24 februari 1868, sida 2

omkommit. — Ljungqvist var i lifstiden väl ansedd och säges ha varit i goda ekonomiska omständigheter. — Hr Chr. Hammer har, såsom redan förut i denna tidving omnämnts, utsärdat en inbjudning till industsiidkare och konstnärer till grundandet af en permanent expositionsoch för-äljningsbazar i hufvudstaden, hvilken bazar skulle anordnas i den hr Hammer tillhöriga Odeon-lokalen vid Regerirgsgatan och efter lokalen benämnas Odeon bazuren. De upprepade försök, säger A.-Bl., som med mer eller mindre framgång blifvit gjorda i denna väg, ba nogsamt visat behöftligue:en af ett sådant etablissement, hvars upprättande otvifvelaktigt skulle vara af stort gagn för landets fabriksoch industriidkare, isynnerhet de yngre och mindre bekanta i landsorten, hvilka derigenom finge tillfälle att göra sin slöjdoch konstskicklighet känd och efter förtjenst uppskattad i den större marknad hufvudstaden alltid erbjuder. — Försnillningarne vid Långholmen voro åter i Fredags töremål för ransakning i poliskammaren. Vid detta förhör hade infunnit sig t. f. direktören vid Landskrona straffoch arbetsfängelse, kapt. Höckert. Med förhöret afsågs husvundsakligast att få utredt huruvida något underslef bedrifvits å Långholmen vid försäljningon af lump, för hvilken frågas utredande kapt. Höckerts närvaro egentligen var påkallad. — Major Tellander inlemnade vid tillfället en skrift, hvari han ifrågasatte poliskammarens befogenhet, att hålla förhör i detta mål, hvilken anmärkning lemnades utan afseende; äfvenså hade major T. förskaffat sig 116 qvitterade räkningar, ställda på Edman för varor som denne köpt i och för sin handel vid Långholmen. På fråga om major T. mottagit och innehaft några af fångarnes medel, medgaf han detta, men tillade, att han så snart han fått veta sig ej ha rättighet till detta, aflemnat pengarne jemte ränta till sängelsets kassa. Han hade mottagit pengarne på begäran af fångarne sjelfva. Kapt. Höckerts begäran att blifva från målet skild blef ej bifallen, utan älades han ätvensom major Tellander att infinna sig vid nästa förhör, som hålles som i morgon. På tal om Långbolmen må anföras nedanstäende meddelande från en korresp. till Eskilst. Tidn.: I början af förra veckan har det varit ganska oroligt bland fångarne, hvartill väl bidragit att de, som man kallar det, sått nys om de bedrägerier, som af deras ötverhet blifvit begångna, men ätven det förhållande har gjort sitt till att reglementet numera icke tillåter cellfångarne att begagna snus och tobak. En fånge hade sistl. Söndag, sörtretad bäröfver, förstått att genom värmeledningsrörens användande såsom språkrör meddela sig med högst betydligt antal andra fångar och följden blef den att på några ögonblick en mängd rutor blefvo sönderslagna, dörrar söndersparkade, vilda rop upphätdes o. s. v., och förnyades dessa demonetrationer äfven på Måndagen, men bletvo då med det vanliga medlet, — käpprapp — stillade. — Om operan Den vilsefördas första uppförande å Stora teatern i Fredags yttrar Dag. Nyh.: Den vilsesörda (La Traviata) mottogs med lifligt bifall af den fullsatta salongen. Mest tycktes 1:a akten slå an. En i denna akt förekommande duo mellan Violetta (Sorandi) och Alfredo (Ambrosio) tycktes vara en at operans glanspunkter och mottogs också med varma bifallsyttringar. Synnerligen utmärkta förekommo oss dessutom Gormonde (Sandström) aria i 2:a akten, och 8:dje akteos final; nyssnämnda aria torde till och med kunna anses, icke allenast för ett af denna operas hasta partier, utan ock lör en af Verdis bästa och mest helzjutna kompositioner. Signora Sorandi utmärkte sig isyonerhet i 4:de akten, men det dystra innehållet i denna akt var en helt naturlig orsak till, att bifallet icke på något mera högljudt sätt gaf sig luft; signoran och signor Ambrosio inropades tvenne gånger efter l:n akten samt båda en gång ocheasiguora Sorandi två gånger efter slutet och fingo dessutom flerfaldiga pånger under (jesens gång mottaga varma bifslisyttringar. — Uppsättningen i kostymer och dekorationer är vårdad och praktfull; bvad det dekorativa beträtfar, allt för prakifull i 2:a akten. —— Fran Itlandet