Göteborgsposten – 24 februari 1868, sida 1

Nk — innerligt hoppades hon icke, huru nära hvar hon ej att bedja till Gud att det måtte förblifva så! Hon stsunede i frukostrummet för att afvakta onkels aterkomst. Förtviflans oro och ovisshet höll henne fången, hon fruktade åsynen af enhvar och dock var hon rädd för ensamheten, på grund af de tankar, ötvertygelser och farhågor som den förde med sig. På bordet lägo tre ännu obrutna bref och då Clares öga föll på dem, såg hon att de voro adresserade till mrs Carruthers och att två af dem voro från Amerika. Begge voro försedda med Newyorks poststämpel och på det ena voro orden ör sent aftryckta. — Hon är för sjuk att kunna läsa brefven eller tillochmed endast att höra det de äro komna, tänkte Clare. Jag gör bäst i att gömma dem eller bedja onkel göra det. Hon såg på det tredje brefvet som var från George Dallas, men hon hade aldrig, som hon visste, sett hans handstil, och då de två ord han skrifvit på det stycke papper, hon hade sett, endast hade varit ett förnamn och tillnamn, kunde de icke sätta henne i stånd att i utanskriften igenkänna Paul Wards handstil. Omsider kom mr Carruthers tillbaka med en mycket vigtig och itrig mine. — Jag måste ögonblickligen skrifva till inrikesministeriet, började han; det är af största angelägenhet. Evans har varit här för att säga mig att han läst alla rättegångsförhandlingarne och att up assarens beskrifning så den misstänkta personen noga stämmer öfverens med hvad han sjelf kan påminna sig om den som köpt rocken. — Men, inföll Clare hastigt, ni sade ju onkel, att uppassarens förklaring och Evans beskrifuiug voro så obe