Göteborgsposten – 24 februari 1868, sida 1

stämda som möjligt; ja, jag blef ordentligt slagen af hvad ni sade. En beskrifning som intet beskrifver voro edra egna ord. Och minnes ni icke att ni sade mig, hur otta ni, i er egenskap af fredsdomare, iakttagit, att detta slags menniskor aldrig gåfvo en noggrann framställning af ett intryck eller en omständighet, och huru ni har sagt mig att det var en af hufvudskilnaderna mellan den bildide och obildade anden att endast den förra kunde uppfatta det sanna värdet och betydelsen af ett vittnesmål? Var viss om att Evans icke har någon ny grund till sin öfvertygelse. Han har läst tidningarne och tänkt så länge öfver äran att blifva inblandad i saken, att han till sist bildat sig denna föreställning. Minnes vi icke att det var just hvad ni sade ni var viss på att han skulle göra? — Mr Carruthers kunde ej erinra sig hufva sagt något sådant och det kunde Clare icke heller; men den unga Hickan gjorde hastiga framsteg i den undervisning sinnesrörelse gifver och som fogar år af erfarenhet till timmar af lif. Instinktmessigt begagnade hon sig af sin onkels karakterssvoghet som hon fattade utan att erkänna det. Mr Carruthers hade intet att invända mot den beskyllning för utomordentlig skarpsinnighet som innchölls i Clares anmärkning och upptog nådigt hennes resonnemang; särdeles behagade det honom att erfara att han hade dragit den der skarpa gränslinien mellan den bildade och obildade anden. Detliknade honom tänkte han; haa var icke den man, på hvilken erfarenhet var förspild. — Ja, ja, naturligtvis minnes jag det, kära barn, svarade mr Carruthers nådigt; men å andra sidan skull du