byta mycket ofta sina kläder. Den unge mannen, som Evans beskrifver, kan efter den ofullständiga redogörelse han lemnat om honom mycket väl hafva varit en sådan, hvaremot uppassarens erinran, såsom varande af yngre dato, är naturligtvis klarare. — Och hurudan är den beskrifning han lemnat om honom? frågade Clare sakta. — Du skall finna den i veckobladet, kära barn, svarade mr Carruthers i det han utsträckte handen efter tidningen. Låt oss emellertid undersöka gårdagens polisreferat. Det hade uppstått hopp i Clares hjerta. Kunde icke hela hennes fruktan vara ogrundad, alla hennes lidanden öfverflödiga? Tänk om rocken alldeles icke blifvit könt af Paul Werd? Hon försökte noga erinra sig de få skämtsamma ord han låtit unfalla sig i detta hänseende. Hade han sagt, att han köpt den i Amherst eller endast att den var sydd der? Genom en kraftansträngning som var så smärtsam och förvirrande, att den kom hennes hufvud att värka bemödade hon sig att återföra i sitt minne hvad som passerat, men förgäfves; hon kunde endast minnas den sorgliga omständigheten att rocken var den samme. Konstnärer och författare, hade hennes onkel sagt med ett uttryck af det djupaste förakt, göra stundom vissa besynnerliga arrangementer med sina kläder, hvilka (arrangementerna nemligen) voro obekanta bland de högre klasserna som höllo skräddare och kammartjenare, och Paul Ward var både författare och konstnär. (Forts.)