Göteborgsposten – 20 februari 1868, sida 2

sitt rum. Hon kastade hatt och schal på sängen och gick bort till nattduksbordet, hvarest hon stannade några minuter framför spegeln, hållande sitt oordnade hår tillbaka med handen — små bladstycken hade fastnat här och der i det som om hon hade legat på jorden med sitt vackra hufvud — och stirrade på sitt unga sorgbundna ansigte. Hennes eljest högröda fylliga läppar, hvarest det varma blodet plägade glöda, voro nu bleka, en purpurrodnad spred sig kring de långa, vackra ögonlocken och betäckte hennes kinder under det ögonen förlorat sin glans och själfullhet — hon hade ett verkligt förstördt utseende och hon visste det. De timmar som tilländalupit sedan hon på förmiddagen lemnat sin onkel, hade varit fulla af fruktan, ångest och en sådan ängslan som ännu icke i sin svagaste form någonsin förr berört hennes unga själ, och hon darrade då hon såg hvilka härjningar den anställt i hennes ansigte. — Hvad skall jag göra? mumlade hon, som om hon velat fråga sin egen sorgliga bild i spegeln. Hvad skall jag göra? Jag törs ej uteblifva från middagsbordet och hvad skola de säga när de få se mitt ansigte? Hon band upp sitt hår, badade sitt ansigte med kallt vatten och gick derpå åter bort till spegeln för att efterse hvad verkan detta kunde hafva åstadkommit, men blekheten satt ännu på läpparne och rodnaden hade icke vikit från de tunga ögonlocken. Medan hon förtviflad stod framför nattduksbordet inträdde hennes kammarjungfru. — Det blir ej ringdt med middagsklockan, miss, sade