Göteborgsposten – 20 februari 1868, sida 2

förändrade utscende, ja talade så godt som nästan ingenting. De få deltagande ord Clare vågade siga, besvarades i all korthet och så snart som möjligt lemnade han matsalen. Clare blef sittande en liten stund vid bordet, begrafvande sitt ansigte i sina händer och tänkte och led men utan att gråta. Hon hade inga flera tårar den dagen. Kort derefter gick hon ned till mrs Carruthers rum och satte sig tankfull och stillatigande på en stol bakom dörren. I det stora, svagt upplysta rummet kunde hon knappast ses af dem, som vakade der. Hon såg sin onkel komma in och stå modfäld vid sängen, derpå kom läkaren och flera gestalter rörde sig stillatigande och gingo ut, så att det icke återstod andra än mrs Brookes, hvilken satt stilla som en bildstod vid sidan om den sjuka, som försjunkit i en domning. Hur länge hon hade varit inne i rummet, innan den gamla qvinnan varseblef henne, visste hon icke; men hon kände att mrs Brookes böjde sig ned öfver henne och tog hennes hand, förrän hon märkt det denna flyttat sig från sängen. — Gå nu ned och lägg er, miss Carruthers, sade den gamla qvinnan i en till hälften öm, till hälften sträng ton. Ni kan ej göra någon nytta här, det kan ännu ingen, och ni blir sjelf blott sjuk. Vi kunna ej bära mera sorg här i huset; att ni gråter ögonen ut ur hufvudet på er, som ni redan har gjort, gagnar ej till något, kära barn. Straxt i morgon tidigt skall jag låta er veta, hur hon befinner sig. Den gamla qvinnan reste henne vänligt upp medan hon talade, och Clare gick tåligt bort, i det mrs Brookes