Göteborgsposten – 19 februari 1868, sida 3

llvarjchauda. Luleå-poesi. I Luleå började med innev. år utgifvas en liten anspråkslös tidning kallad Lulea Snällposten, hvilken i ett al sina senaste nummer inuchäller ett poem al signaturen J. E. A-d, utan tvifvel den inom pekoralie-litteraturen hittillg oupphunne skalden f. d. barberarea m. m. J.E Ahblstrand. Det utdrag af nämnde poem vi har nedan årergitva, är ingalunda det befaängdaste som deruti forekommer, utan gripet alldeles på slump, då det hela voro 01 långt att meddela. Hvad säges om denhår profbiten? Uti trädets fordom gröna topp Ser man knappt en bofink åter, Endast sparfven i sitt flygningslopp Gläder barnen, som af viutern gräter. Ibland fl ckan mellan tvenne knän Uppå kälken, syns hos gossen åka Uppå ikcu vid ett skönt månsken, Men sogeljangarn skadar knappt en kråka. Och då månen lyser mången gång I den kalla viuterqvällen, Hör man gumman gnola på en sång, Uppkropen uppå spiselhallen. Hur olika i koja och palats De bögsornäma högst få sitta, De rioga få vid dörren ta sin plats, Men gumma: genom rutan titta. Igenom ofta sönderspruckna hål, Der hon blir blottställd snart för vinden. Men herrarne de dricka kungens skål, Skinamössig gosse öppnar grinden. Uti emå blommor finnes ock en tröst, Den hjertats fridsplär stundom skänka. När syus dödsengeln, då de bränns af törst, I brist af frukt de kan knappt tänka. En vy lära om ansvarighet. En lustig historia berättas om den nye engelske ministern i Washington, då denne, innan han lemnade London, råkade en amerikansk gentleman, hvars ultra-republikanska äsigter voro honom obekanta. Ninistern boröomde presidenten Johnson för hans administrativa ) Den ryske monarken bär, eåsom bekant, aldrig penningar på sig. Ä 4) För att uttrycka förvåning eller vrede är det mycket vanligt uti ryska språket, att såväl hög som låg tala i 2:a pers. sing. till hvarandra och betjena sig af ordet bratt (bror, vän).