Göteborgsposten – 18 februari 1868, sida 2

Från Utlandet. Vi hafva förut framhållit, hurusom ställningen mellan Frankrike och Preussen antagit en spänd karakter, hvilken glimmar under artighetsbetygelsernas aska. På samma sätt är det med förhållandet mellan Preussen och Österrike. En bitter stämning råder inom dessa länder, hvilkas regeringar vore firdiga klösa hvarandra i ansigtet, fastän de under vänskapliga försäkringar trycka hvarandras glachandskade händer. En fördel innebära emellertid dessa omständigheter, i det de sprida klarhet öfver den allmänna ställningen och gifva äfven lekmänuen tillfälle att blicka in i diplomatiens kort. Preussen kan vil lägligt tillfälle vänta sig angrepp af Frankrike och Österrike, om det fortfarande trampar Pragerfredens bestämmelser under fötterna. Det har sökt att åt sig vinna Italien, för att schacka Frankrike. Planen har misslyckats. Den franskvänliga regimen sitter till roders i Florens. Under dessa omständigheter måste det lyssna till Rysslands hviskningar med löften om guld och gröna skogar. Ryssland vill pigga upp det till ett krig, för att, efter vanliga mordbrännares sed kunna plundra i Turkiet, medan det brinner på alla håll i Europa. Men England är lifligt intresseradt i Turkiets bestånd. Det måste motarbeta Ryssland. Tyvärr har England ouppgjorda afkärer med Nordamerikas Förenta Stater, hvilka på Rysslands vägnar schacka England och förlama dess uppträdande i Orienten. Problemet är att hålla Amerika på afstånd och slå ett slag mot Ryssland och Preussen. Det torde vara temligen tydligt, att den allmänna politiska ställningen besinner sig på denna punkt och att man har att derefter rätta sig. Om förhållandet mellan Osterrike och Preussen bär följande uppsats i Bismarcks organ -Nordd. allg. Zeiv vittne: Den hannoveranska legion, som samlas i Frankrike, sysselsätter lifligt pressen. Att denna utvandring, älven om den vore vida starkare, ej kan vara för Preussen farlig, är en naturlig sak. Icke desto mindre är dess uppträdande af vigt såsom måttstock tör stämningen inom vissa österrikiska kretsar, likasom man häraf får väsentligt bidrag till bedömande af, hvilket värde som kan fästas vid den österrikiska politikens skenbara närmande till Preussen och hvilken kolorit som gitvits de i röda boken offentliggjorda förklaringar och noter. Man måste på grund af dessa antaga, alt Osterrike önskar komma i godt förstånd med Preussen såsom inledning till en närmare anslutning, och att det skulle vara särdeles hugadt att framkalla det. Vi antaga att det sinnelag mot Preussen, som förkunnas af den österrikiska politikens centralledalng, verkligen törefinnes i hvardera af de tvenne rikshilfterna och isyoverhet uti den på denna si