Göteborgsposten – 18 februari 1868, sida 2

— Jag har hört det, svarade hennes herre; hon har låtit mig veta att hon ej kunde vara tillstädes vid döjetnern. Han sade det i en något missbelåten ton, ty att icke infinna sig vid dejetmern var i mr Carruthers ögon detsamma som att icke vara ordentlig och att icke vara ordentlig var verkligen mycket beklagligt och opassande. — Ja, sir, fortfor Dixon, men jag fruktar att hon är mycket sjuk. Hon har länge legat afsvimmad och mrs Brookes kan omöjligt återbringa henne till full sans. Ilon sände mig hit för att bedja er genast skicka bud efter doktor Munns och anmoda er hafva den godheten infinna er hos frun, sir. — Nu har jag aldrig hört maken, sade mr Carruthers, men reste sig likväl upp och sköt sin stol tillbaka. Det är högst förunderligt; hon har förmodligen ådragit sig en förkylning. Ja, ja, gå och säg mrs Brookes att jag skall komma, så snart jag har skickat Gibson efter doktor Munns. Dixon gick; mr Carruthers ringde och gaf befallning om att Gibson straxt skulle komma in till honom. Då Dixon inträdde i rummet, hade Clare Carruthers med ryggen vänd åt sin onkel stått vid fönstret och blickat ut åt trädgården och icke en enda gång vändt sig om under samtalet mellan denne och hans hustrus karamarjungfru. Nu tilltalade mr Carruthers henne. (Forts.)