Göteborgsposten – 18 februari 1868, sida 2

gången; utan också när han var här förliden gång, så ser ni nog ett eller annat ljus i saken. Men mrs Carruthers kunde ej tänka eller besinna sig på något eller upptäcka en skymt til sin sons obrottslighet. En förfärande öfvertygelse hade gripit henne, jernfingrar sammantryckte hennes hjerta, en obeveklig och s öklik fasa höll henne fången, och då den gamla qvinnan betraktade henne och insåg att hon ej var istånd att svara, bemäktigade sig henne den fruktan att hennes fru skulle dö midttramför hennes ögon. Hon hopvek tidningen, som fallit ur mrs Carruthers hand, gömde den åter i sin ficka och ringde på Dixon. Frun är mycket sjuk, sade hon, då Dixon inträdde. Det är bäst att ni går till herrn och ber honom komma hit och att han tillika straxt skickar bud efter doktor Munns. Dixon kastade en förskräckt och deltagande blick på den sjuka, öfver hvilken den gamla qvinnan lutade sig med kärleksfullt bekymmer, och gick derpå för att uträtta sitt ärende. Hon träffade mr Carruthers ännu i frukostrummet, hvarest han satt vid bordet med en tidning i handen, i hvilken han påtagligen hade läst, då Dixon knackade på dörren; ty han höll den något till sidan och vägde sina guldglasögonen med den andra handen, då kammarjungfrun inträdde. Mr Carruthers var ej vand att blifva störd och tyckte ej om att blifva det, hvarför han i en något otålig ton sade: — Nå, Dixon, hvad vill ni? — Med er tillåtelse, sir, svarade Dixon, frun mår inte bra.