Göteborgsposten – 17 februari 1868, sida 2

rördo handen under den lätta tryckningen af hennes och vände bort hufvudet med en djup suck men vaknade icke. Den gamla qvinnan talade åter: min vän, jog har något att säga er. Nu uppvaknade mrs Carruthers sallständigt och insåg ögonblickligen att något sorgligt inträffat. Ilela hennes fruktan, hela hennes misstanke från den föregående dugen återvände med blixtens hastighet och hon reste sig blek och andlös upp i sängen. — Hvad är det Ellen? Har han upptickt det? Vot han det? — Hvem? Hvad menar ni? — Mr Carruthers. Vet han utt George varit här? — Gud förbjnde det, svarade den gamla qvinnan med bäfvande stämma. Hon kände att den uppgift hon hade att lösa nästan gick öfver hennes förmåga men hennes frus fråga och instinktmessiga fruktan hade kommit henne något till hjelp. — Nej, sade hon, han vet intet och Gud gifve att han icke heller må få veta eller förmoda något om vår kära gosse; men nu måste ni vara lugn och höra på mig, emedan det jag har att säga måste vara sagdt innan Dixon kommer; hon bör ej träffa mig här. — Hvarför har du kommit hit? frågade mrs Carruthers och betraktade den gamla qvinnan med ett unsigte, hvari det icke fanns mer spår till färg än i den örongott, hvarifrån det nyligen rest sig. Säg mig det Ellen; låt mig icke vänta. Har något händt George. Ty hvad det än är, så måste det angå honom.