Göteborgsposten – 17 februari 1868, sida 2

dörren och smög sig sakta till mrs Carruthers sofkammaro. itterdörren stod något på glänt men den tjocka sidengardinen innanför tillslöt väl öppningen. Den gamla qvinnan sköt den försigtigt åt sidan och, sedan hon med ljudlösa steg hade begifvit sig öfver golfvet drog hon upp rullgardiven. Hon såg då att mrs Carruthers ännu sof. Hennes bleka ansigte, i hvilket tillochmed under hennes sömn låg ett uttryck af bekymmer, var vändt emot den gamla qvinnan, som satte sig i en länstol bredvid sängen och betraktade stillatigande och sorgset de anletsdrag. öfver hvars tidigaste blomstring och första tecken till förvissnande hou så troget hade vakat. — Hur skall jag säga henne det? tänkte hon. Hur skall jag kunna göra henne förtrogen med mina aningar, mina förmodanden och farhågor? Och dock måste hon veta allt, på det den minsta oförsighet, ett ögonblicks glömska icke skall störta honom i förderfvet. Hur skall jag säga henne det? Den lilla i rummet varande pendylens silfverklara slag angaf melodiskt tiden, men dess påminnelse träffade hotande den gamla qvinnans öra. Det var så mycket att göra och så liten tid dertill; hon vågade derföre icke längre betänka sig. Hon lade sin skrynkliga, vissnade gamla hand på den sofvandes fina alabasterhvita fingrar, och talade till henne som hon hade plägat under hennes flickdagar och den första tröstlösa tiden af hennes enkestånd, då hennes anspråkslösa . väninna hade varit så godt som hennes enda. — Min vän, sade hon, min vän. Mrs Carruthers