Göteborgsposten – 17 februari 1868, sida 1

ning och tyckte ej om att höra hans skarpsinnighet blifva isrågasatt. — Dot sec likvel ut som om han denna gång hade rätt, svarade hon, ehuru det icke var Tim kivelflickare som stal sir Thomas skedar, oaktadt mr Downing icke bade någon god tro till honom; men när intet är klarare än att den person som sågs på restaurationen tillsammans med ofsiret (Martha läste hvarje vecka Ilatehet of lorror och bildade sitt sätt alt uttrycka sig etter detta vackra mönster) bar en rock som Evans hade sytt, ser det lkväl ut som om han ej har så alldeles orätt, eller hur, mrs Brookes? Mrs Brookes kunde ej neka till att det såg ut som om denna smickrande slutledning icke var ogrundad och hennes gamla trogna hjerta var nära att brista. Men hon undert-yckte sin fruktan och sina farhågor och lit Martha gå, etter att hafva bedt henne anskaffa tidningen så snart hon kunde. Kort deretier kom pigan tillbaka, lade tidningen bredvid mrs Brookes och gick derpå att göra sig till godo en fortsättning af sqallret i betjentrunmet. Högst spinnande och förunderligt var detta sqvaller, ty ehuru tjenstefolket ej hade minsta hum om den fruktansvärda vigt saken hade tör Poynings, eller om den förskräckliga förbindelse hvari den stod med det, var det likväl en stor förmån att vara med i en så vigtig angelägenhet, om också endast genom den obetydliga länk, som bildades af den omständigheten att mördaren sannolikt hade köpt en rock i Amherst. De gladde sig på dot högsta deråt, diskuterade ämnet om och om igen