Göteborgsposten – 17 februari 1868, sida 1

och tillade den mördade hvarje svillning i lifvet, så när som kungavärdigheten, och alla för den menskliga naturen möjl ga dygder. I synnerhet voro fruntimmerna vältalande och sympatiserande och Martha ordentligt grävt medan hon anställde sina betraktelser öfver den stora sannolikheten, af att det var en olycklig älskare med i spelet. I hushållerskans rum satt mrs Brookes och grubblade öfver den förskräckliga historia, hvartill hon likgiltist lyssnat, medan tjenstfolket hade tagit den i grundligt öfvervägande. Men vid Marthas första ord hade hennes fraktan uppvaknat och närmade sig nu med hvarje ögonblick meroch mer örvertygelsens fruktansvärda visshet. Antag att den olycklige unge mannen som varit skuld till så mycken sorg hade fogat denna förskräckliga förbrytelse till sina dårskapers och synders långa rad. Allt i huset var försjunket i sömn och nattens stillhet herrskade i alla rummen med undantag al ett. Der satt mrs Brookes ännu vid bordet, med tidningen liggande framför sig, förlorad i en labyrint af ängslan, fruktan och bekymmer, och tid efter annan fann hennes sorg ord som dessa: — lur skall jag säga henne det? Hur skall jag varna henne? O, George, George! O, min gosse, min gosse!