Göteborgsposten – 14 februari 1868, sida 2

— Af den anledningen, hit? sade mrs Brookes. Hur kan my Downing ha kommit på den tankan? — Jo, mrs Brookes, de tala alla derom i betjentrummet, och så tänkte jag att jag lika så gerna kunde gå hit in och berätta er det. Herrn och den främmande gentlemannen körde ej direkte in i staden utan endast innanför bommen, hvarest de stego ur och begåtvo sig deritrån till fots, och när de kommo tillbaka, såg herrn mycket röd och vigtig ut, och den främmande gentlemannen såg ut som om han hade blifvit riktigt bedragen i sina förhoppningar, och då han stängde dörren till wienervagnen, hörde Thomas honom säga: — Nej, nej, det är intet mer att göra; Evans var vårt enda hopp, och det har svikit. Thomas blef naturligtvis nyfiken att få veta hvad de hade förehaft, och hvad de hade velat Evans, och han och kusken blefvo mycket glada i afton, då den främmande gentlemannen rest bort och de sågo Evans drifva omkring på stationen och gnugga sig i händerna såsom alltid. Han hade sett utomordentligt skarpt på den främmande gentlemannen, då de körde upp till biljettkontoret; och då de kommo tillbaka, var han der ännu, och kusken har berättat dem allt derom. — Hvarom? frågade mrs Brookes i en sträng ton. — Om allt som hade fört herrn och den andre gentlemannen till Evans butik; och det är nu hans tro att herrn sade mer, än den andre gentlemannen ville att han skulle säga, ty herra lät förstå att ett mord var på något sätt förknippad med saken. (Forts.)