Göteborgsposten – 13 februari 1868, sida 2

nighet genom att vilja ortens verksamme och begåfvade fredsdomare och han skulle få se att han ej satt sin lit till orätt person. Ville mr Dalrymple icke spisa frukost? Mr Dalrymple hade spist frukost; derpå sändes bud till mrs Carruthers för att låta henne veta, att mr Carruthers antog det han kunde säga att mr Dalrymple, en gentleman från London, ville spisa middag med dem. Det skulle vara mr Dalrymple mycket kärt att stanna tills tåget gick från Amherst klockan — hur var det nu? — en qvart till tio. Mr Carruthers gaf mr Dalrymple sitt ord på att han skulle komma tids nog. Skulle mr Dalrymple vilja ursikta mr Carruthers på fem minuter? Det ville mr Dalrymple, och mr Carruthers begaf sig till sitt toalettsrum, medan mr Dalrymple åter fördjupade sig i den store länstolen och använde sin ensamhet med att putsa sina naglar och hvissla helt sakta. Den stora, tunga gungande Wienervagnen, som endast användes vid högtidligare tillfällen, såsom stadsvisiter, på resor till kyrkan om Söndagarne och tingsmöten, blef förspänd med de tjocka grå vagnshästarne, som kördes af kusken Gibson med sin ljusa peruk, styfva löskrage och blanka kragstöflar samt ätföljd af betjonten Thomas i fulla glansen af blått livr med silfvergaloner och klidesdamasker, körde upp framför ingångsdörren, hvarest herrarne satte sig in i den; och derpå afreste de. I det vagnen passerade de tre trädgårdsdrängarne som höllo på att afslå den gröna gräsmattan gjorde de flera hinduiska helsningar, som mr Carruthers besvarade genom att föra sitt pekfinger upp till hattbrättet på samma sätt som han sett den aflidne