Göteborgsposten – 13 februari 1868, sida 2

igenkänning beror på en fråga om rockar. Den siste person af hvilken, så vidt vi veta, innehafvaren af pelsverksrocken hade bilfvit sedd, är en uppassare i Strand, hvilken tydligt erinrar sig den mördade, hvars kläder han beskref mycket fullständigt och isynnerhet yttrade han sig mycket bestämdt om hans smycken — diamantknappar i skjortan, äkta, inga falska som han sade, och hvaraf det icke blifvit funnit minsta spår — emedan han hade ätit pa restaurationen, i sällskap med en man som haft en blå doffelytterrock, på hvars invändiga sida blifvit fastsydd en adresslapp med namnet på en viss skräddare, Ewart eller Evans, han kunde icke säga hvilketdera, som bor i Amherst. — Store Gud! utbrast mr Carruthers, hvars öfverraskning nu stigit till sin största höjd. Evans — den mannen känner jag mycket vil! — Högst sannolikt! sade mr Dalrymple lugnt. Evans! Uppassaren har tagits i förhör och blifvit riktigt grundfragad men vidhåller alltjemt sin förklaring; och som vi Å anse mordet för en smula politisk hämd och icke för en vanlig förbrytelse och de spanande polisbetjenterna (präktiga karlar på sitt vis) ha blifvit lite förvridna i hufvudet, sedan de blifvit: gjorda till romanhjeltar, fann lord Wolstenholme det lämpligast att jag begaf mig till Amherst och med edert bistånd sökte utforska, hvar och af hvem den ifrågavarande rocken blifvit köpt. Nu voro mr Carruthers betänkligheter slut; han och inrikesministeriet skulle ju handla gemensamt i denna sak. Lord Wolstenholme hade gifvit ett prof på sin skarpsin