Göteborgsposten – 13 februari 1868, sida 1

steriets vägnar, trodde han sig dock våga gifva ett jakande svar. — Riktigt, sade mr Dalrymple. Jag visste hval ni skulle svara innan jag framställde min fråga. Men i sådana småsaker är det oundgångligt nödvändigt att iakttaga den största försigtighet. Till saken således — vi äro vil utom hörhåll Ingen möjlighet för att någon kan lyssna vid dörrarne? — Mr Carruthers svarade nej med ett uttryck i sitt ansigte som sade att han ingenting heldre skulle önska än att någon vore der. — Alldeles som jag förmodade! Nå vil, mr Carruthers, jag vill straxt meddela er lord Wolstenholmes åsigter. Förhållandet är det att ett mord blifvit begånget under temligen egendomliga omständigheter, och hans herrlighet önskar ert bistånd vid undersökningen af saken. Mr Carruthers blef ögonblickligen idel öra; hvarje spår af tankspriddhet var försvunnet och hans giists skägg hade icke mer något tilldragande för honom, ehuru han vug det midtframför sina ögon. Ett mord! Den värsta sak han undersökt hade varit ett tvifvelaktigt dråp i ett slagsmål med tjufskyttar och för hans handledningar vid detta hade pressen hållit stora laftal öfver honom; men här gällde det ett mord — och hans bistånd behöfdes af inrikesministeriet. — Sakens omständigheter, fortfor mr Dalrymple äro i korthet dessa. Liket af en man sågs flyta utför Paulvarfvet och blef draget i land med en båtshake af en af de karlar som höra till den dervarande ångbåtsbron. Det